saraff

Vägen hem var lite nervös, men mest fylld av förväntan och längtan, vad skönt att få se det där söta ansiktet och det blonda rufset igen.. Gud vad jag älskar min son, vår kära lilla Mille...
Men hemkomsten var inte så rosenröd som jag fantiserat om den, jag kom hem och satte mig i mammas och pappas kök, och syrran kom med Mille på armen. Men istället för hans underbara leende så såg jag förtvivlan i hans ögon, han var rädd för mig, för hur jag såg ut. Han höll krampaktigt om sin mosters hals och ville verkligen inte sitta i mitt knä, han satt stel som en pinne och sökte med blicken efter någon som kunde rädda honom bort ifrån den här varelsen som lät som hans mamma men som såg ut som ett monster...
Såhär i efterhand så kan man tänka att vi gjorde helt fel det där första mötet, jag skulle haft på mig ett par solglasögon på en gång, men nu tänkte vi inte så långt. Martin fick komma upp med hela deras samling solglasögon, och jag hittade ett par som var tillräckligt stora för att täcka det mesta av det blåa, svullna som en gång varit mitt ansikte. Och efter mycket om och men och en hel familj iförd solglasögon så fick jag tillslut ett litet leende från min vanligen så strålande glada kille, det var ett tvekande leende, men det var iallafall ett leende!
Den där första kvällen kännde jag mig som man gör efter en riktig magsjuka, toppat med migrän.. Var så tom i magen att jag inte var sugen på någonting, och när mamma började göra iordning varma mackor så kännde jag mig så illamående. Huvudet bankade, kroppen skrek att den var slut, ryggen och benen värkte och jag ville bara försvinna. Lyckades hasa mig in i deras sovrum som blev vårat i en vecka, pinade mig ner i sängen, tog två alvedon och somnade nån timme.
Mådde väl något bättre när jag vaknade, nog för att få i mig några hårda brödbitar doppade i te iallafall. Den kvällen skickade jag sms till min underbara Fia som jag skulle gått en promenad med dagen innan och sen ringde jag Helene som precis stängt med Oskar, Lennart och Ann-Sofie, kännde att jag var tvungen att prata igenom allt som hänt med någon mer, så passade jättebra att ringa henne då. Fick också sms från syrrans barndomskompis som hört vad som hänt.
Kommer inte ihåg när vi kom i säng, men vet att det var det jag fruktade mest, att gå och lägga sig. Inte för att det som nu är då alla tankar börjar snurra, utan för att det var då det gjorde som ondast, trots mitt system med kuddar mellan och under benen. Känndes som att smärtan strålade från nedre delen av ryggen, ut i benen på framsidan och insidan.

På morgonen mår jag mycket bättre, det värsta just nu är att jag knappt ser någonting, mina glsaögon gick ju sönder i krocken och jag är halvblind utan dem. Ser inte sjuksköterskornas ansikten, inte heller mina medpatienters ansikten, jag ser inte mig själv i spegeln, och jag ser inte klockan...tur att jag har en mobil jag kan använda som klocka, fick ha den på om jag satte på flygplans-mode.
Får åka kontorsstol till handfatet och tvätta av mig lite grann och borsta tänderna, känns lite skönare efter det.
Vid nästa toalettbesök får jag prova att gå själv med en sköterska brevid mig, och det går!, det är med myrsteg jag tar mig fram, men det går! Nu börjar jag känna ett litet hopp om att jag faktiskt ska få kunna komma hem idag.
Sen kommer frukosten, fil utan socker och någon saftsås..inte precis en av mina favoriter, men lyckas få i mig lite grann iallafall. Hinner prata med mina sänggrannar också, vad synd jag tycker om dom som tvingas sova natt efter natt på sjukhuset, långt ifrån sina makar... Jag som längtar ihjäl mig efter min familj efter en natt.. "Hoppas bara de låter mig åka hem idag" tänker jag.
Efter frukosten ringer jag hem till mamma och pappa där Jimmy och Mille sovit (eller var det de som ringde mig?). Säger att sköterskorna sagt att jag kanske kan få komma hem idag. Vi bestämmer att vi ska höras efter att läkaren varit hos mig.
Bestämmer mig för att försöka vila en stund, men det är svårt. Är det inte någon sköterska som kommer så är det sänggrannarna som pratar med varann eller mig. Sen ringer Lotta och frågar hur det är och vi pratar om det jag minns av krocken och tiden efter det. Känns skönt att prata om det med folk.
Läkaren kommer, en väldigt trevlig läkare som jag inte minns namnet på nu (är dålig på namn i vanliga fall, men är väl ännu mer ursäktad då). Han berättar att jag fått en fraktur på Sacrum (bäckenet tydligen..) och en hjärnskakning och lite småsår här och var. (Bland annat två jack vid ögonbrynet som aldrig ville sluta blöda dagen innan. De började med sånna där Strips eller vad det heter och en tejpbit, men tillslut fick de sätta på ett stort tryckförband uppe på avdelningen för att det skulle sluta blöda.) Vi pratar om det jag minns från olyckan och mitt jobb och han frågar om jag vill åka hem eller stanna kvar en dag till. Svaret är rätt enkelt, klart jag vill åka hem om han tror att jag kan det! Så han berättar att han ska återkomma med mina sjukskrivningspapper.
En sköterska kommer och tar bort styngnen på ögonbrynet och sätter en tejpbit där istället, hon tar också ut den ena infarten, sen kommer en annan sköterska och säger att hon kan ta bort den andra infarten också eftersom jag kunnat ätit och druckit utan att något kommit upp.
Ringer hem till mamma och pappa igen och berättar att jag fått OK för att åka hem, bara läkaren kommer med sjukintyget. Vi gör upp att de ska komma och hämta mig så fort jag ringer och berättar att det är dags.
Till lunch får jag blomkålssoppa, ännu en av mina favoriter, så jag trugar i mig lite grann, har ju inte ätit något sen det vi åt på fredagskvällen (tacos och mys med Emelie och Jocke). Berättar för mina grannar att jag ska få åka hem idag, och de blir glada för min skull, pratar lite med dem också om vad som hänt mig. De tycker nog jag är lite tokig som åker hem redan, men vad ska man göra när man blir tokig av längtan efter sina älsklingar, plus att man blir så himla rastlös på sjukhus, speciellt när man inte kan göra något för att man inte ser något och har hjärnskakning.
Så tillslut får jag mitt sjukintyg, och läkaren berättar att jag kommer få en kallelse till ortopeden om tre veckor ungefär. Jimmy och mamma kommer och hämtar mig och jag trippar ut från avdelningen, säger adjö till sänggrannarna och personalen och bara längatr efter att få komma hem och krama om Mille.

När jag var på väg till jobbet den 24e oktober runt kvart över sju på morgonen så blev jag påkörd i Ekebykorset. Skulle göra vänstersväng vid trafikljuset och när jag fick grönt och började köra ut i korsningen så kommer en stor vit bil och kör rätt in i sidan på min bil. Hinner tänka "Nej, nej, nej, fan varför just jag" innan bilen stannar och jag känner hur j**la ont det gör i nedre delen av ryggen. Skriker "Ajajaj" och kommer på att jag måste ju ringa jobbet, jag kommer ju inte hinna dit tills jag ska öppna, sträcker mig efter mobilen, men ser ingenting, glasögonen har ju gått sönder. Hör någon ropa "Lägg ifrån dig telefonen, ring inte" (typ, kanske inte ordagrannt), vet fortfarande inte varför han ropar så, men gör som han säger. Ungefär nu kommer tankarna att, "Fan, fan fan, tänk om jag inte kommer kunna gå!?!". Försöker röra på fötterna, och det går!, det är väldigt trångt för bilen är alldeles ihoptryckt, men det går!
Direkt efter krocken kliver föraren ur den andra bilen och säger något i stil med "Jag trodde jag hade grönt", varpå jag hör en mansröst som säger typ "Nej, det hade du inte". Känns skönt att veta att det är fler än jag som är säkra på att jag hade grönt och inte han.
Någonstans i allt detta kommer en kvinna in i min bil och frågar hur allt är och hon sitter med mig, pratar med mig, och försöker hålla mig lugn tills ambulansen kommer, är så glad att hon fanns där och kunde avleda min uppmärksamhet lite från all smärta, utan henne hade jag antagligen varit avsvimmad när ambulansen kom fram. Får väll tacka henne och min höga smärttröskel för att jag klarade mig utan att svimma, känns skönt att ha varit med och sett och upplevt allt som hände där i bilen, är nog bra för min fortsatta bearbetning av allting.
Brandmännen var först på plats, och de klippte upp förardörren för att komma åt mig lite bättre under räddningsarbetet. Jag fick en nackkrage och syrgas redan då, på något sätt kändes allting lite lättare då, andningen blev bättre vilket medförde att det inte gjorde riktigt lika ont. Det dröjde inte länge innan ambulansen också var på plats, det kom två stycken, en kvinnlig ambulanssjukvårdare bytte plats med min ängel som suttit med mig hela tiden, och en manlig ambulanssjukvårdare satt på min högra. De satte en varsin infart i mina händer, och jag fick äntligen lite smärtlindring. I den här vevan så hör jag rösten på mammas och pappas grannars dotter, tänker att "Om hon bara kunde komma fram så kan jag säga till henne att kontakta mina föräldrar", men hon kommer aldrig fram vad jag märker iallafall.
Sen kom en brandman och satte sig i baksätet bakom mig och höll ett plaststycke över våra huvuden, det var dags att klippa upp taket. De sa att det skulle låta hemskt, men tyckte inte att det var så farligt, kändes mest bara befriande att få lite mer luft runtomkring sig. Det är mycket rörelse runt mig, har ingen som helst tidsuppfattning, men såsmåningom säger den manlige ambulanssjukvårdaren att jag ska få lite medicin som kommer göra mig lite dåsig. Och nog blir jag dåsig allt, somnar rätt omgående tror jag. Har fått berättat för mig efteråt att de var åtta man som hjälptes åt med att lyfta ur mig ur bilen.

Var hos barnmorskan i tisdags på v 37-kollen. Allt såg jättebra ut, huvudet låg neråt och det var fixerat. Vi pratade om stödstrumpor och hur otroligt snygga de är..(NOT)..och då sa BM typ "Ja, du får ju tänka på att du är höggravid och det viktigaste är att du mår bra" - då slog det mig att jag faktiskt är just det, höggravid alltså, lite i förnekelsestadiet eller? Njuter så mycket av att vara gravid, så har inte tänkt på det på det sättet. Vore det inte för mina svullna ben, fötter och händer och den j**la halsbrännan vore det ännu underbarare, men klagar inte, kunde varit mycket värre på andra sätt.
Ska snart åka ner på stan en sväng, får se om jag får något uträttat..

Personligt

Ledig idag, men har mycket på gång ändå.
Har nyss kommit hem från stan, har bytt en tröja som var för stor för Jimmy, varit på systemet och viktigast av allt: Skrivit kontrakt på huset vi ska bo i framöver! Senast 12e Juni är jag Degerforsbo, ska bli helt underbart!
Klart det är mycket att tänka på och massa nya måsten, men ska bli så kul att få något lite större och så kommer ju katterna få det mycket bättre. Sonic är den första som ska få prova på livet som utekatt, ska försöka få in honom på kvällarna, men får väl se hur det går med det. De andra får vänta tills de är kastrerade, förutsatt att Sonic klarar av omställningen bra.
Nu sitter jag bara och väntar på att Nordea ska ringa så jag får se om det är där vi ska ha lånet, eller om det blir på någon annan bank, måste bestämma hur pass länge vi ska binda räntan också...mycket som rör sig i huvudet just nu.
Ska iväg och veckohandla med halva Karlskoga i eftermiddag när Jimmy slutat jobbet, sen ska han iväg på fest med Fredrik och Olle, jag följer inte med för jag jobbar hela helgen sen, börjar halv åtta imorgon så skulle inte orkat upp i tid om jag gått ut. Men ska förhoppningsvis träffa Helene en stund när hon slutat jobbet, kul att göra något och inte bara sitta hemma och så har vi nog lite att diskutera också.
Nu ska jag nog sätta mig och kolla lite TV, är för trött för att städa just nu. Får se om orken kommer lite senare.